Oj! Det är nog bästa att du dubbelkollar din mejladress.

Så skriver du kioskvältare i andras namn

9 lärdomar om att spökskriva från Jenny Dahlberg

Jenny Dahlberg har skrivit ett tjugotal böcker. Vilka? Det vet vi inte, och det är hela poängen. Som spökskrivare skriver hon andras berättelser i deras namn. En och annan roman har det blivit, men framförallt biografier. Jag frågade hur det går till. Det här är vad jag fick med mig.
Psst!
När jag skriver "författaren" (med citationstecken) så menar jag den som satt sitt namn på boken, alltså inte Jenny, även om det är hon som faktiskt är den riktiga författaren.

1. Låt "författaren" sätta processen

Varje process med att spökskriva en biografi har sitt eget upplägg. Det beror lite på vad som funkar för "författaren", och vilken relation Jenny får med hen. Det vanligaste är att börja med någon sorts möte där "författaren" berättar sin idé, och där de gör ett upplägg för processen. En del vill bli intervjuade och får sin berättelse antecknad av Jenny, andra vill skriva sina berättelser själva och få hjälp av Jenny att bearbeta materialet till en bättre text. De allra flesta har något skrivet material, det kan vara i Word eller anteckningar eller dagböcker, säger hon. Efter att de kommit överens om ett upplägg bokar de upp avstämningsmöten med jämna mellanrum. Antingen kan man träffas en gång i veckan under projektets gång, säger Jenny. Eller så har man möten via Skype eller telefon.

2. Ta dig bara an böcker du känner för, och som kan uppnå sitt syfte

Det är inte alltid arbetet går vidare efter det där första mötet. Ibland "klickar" Jenny bara inte med personen. Eftersom arbetet bygger på att komma nära "författaren" så går det inte att jobba om inte personkemin håller. Ibland känner Jenny att hon inte vill ta sig an en historia för att ämnet är känsligt. Som exempelvis om någon vill ha upprättelse och berätta sin version av en trasslig skilsmässa, och Jenny tvingas ta ställning i ett riktigt fall. Eller om det rör sig om att berätta en kriminell persons historia, där Jenny riskerar att utsättas för hot om hon skriver den. Alla människor bär på en intressant historia, men alla bör inte berättas, säger Jenny. Ibland kan det också vara så att berättelsen inte håller. När det gäller böcker som ska publiceras för den stora allmänheten är det viktigt att det finns ett kärnbudskap eller ett självhjälpssyfte eller något som kan skapa debatt, säger hon. Men sen finns berättelser som inte är intressanta för andra än "författaren" och dess närstående, och som heller inte har till syfte att sälja. Då kan det ändå vara värt att skriva den, även om den inte har kommersiell potential.

Inflik:
Jenny tar aldrig något ansvar för att boken kommer bli publicerad. Det är upp till "författaren" att ha kontakt med förlag. Hon har inte ens kontakt med förlaget när boken är antagen och redaktören går igenom materialet. "Författaren" får helt enkelt ta förlagets feedback och gå tillbaka till Jenny med det i all hemlighet.

3. Be "författaren" lista 10–20 händelser

Det första Jenny gör när de väl sätter igång arbetet är att be "författaren" lista 10–20 händelser som varit viktiga i hens liv. Ibland kan det bli fler, ibland färre, men 10–20 brukar vara vad som behövs för att fylla en bok. Jag undrar om det finns något de ska tänka på när de gör listan, som att händelserna ska innehålla någon konflikt. Men det finns egentligen inget krav på dem. Hon säger att de kan se dem som kapitelrubriker. Och till skillnad från romaner behöver en biografi inte nödvändigtvis innehålla en massa konflikter.

4. Beta av en punkt i taget

När "författaren" väl skrivit ner sina punkter jobbar Jenny igenom dem en och en. Varje punkt på listan blir ett kapitel, och varje kapitel betas av etappvis genom projektet. Under avstämningsmötena de satt upp bollar de texten som Jenny skrivit. Hon låter "författaren" läsa igenom texten för att se om det Jenny skriver stämmer överens med "författarens" egen bild av historien. Och när ett kapitel är avklarat går hon vidare till nästa.

5. Börja med den mest spännande händelsen

När "författarna" listar sina punkter och berättar om sina liv har de en tendens att göra det i kronologisk ordning. Men det är sällan det är det mest intressanta sättet att berätta en historia. Istället letar Jenny igenom de 10–20 punkterna för att hitta något som blir mer spännande. Jag gillar att man kastas rakt in i handlingen och fångar läsaren, och sen kan man göra återblickar, säger Jenny. Men en del vill också att man skriver i kronologisk ordning, och börjar med att de föddes 1953 på Allmänna BB i Lund.

6. Skriv medan du intervjuar

Det här tipset kräver snabba fingrar. Jenny råkar nämligen ha det. Så när hon gör sina intervjuer antecknar hon allting i realtid, som en sorts lajvtranskribering. Jag skriver ordagrannt, säger hon. Ska jag spela in tar det så lång tid att lyssna. Det gör att hon snabbt får en stomme till sitt manus, som hon sen kan brodera ut till en text som blir ungefär dubbelt så lång i slutändan. Tio sidor anteckningar brukar bli 20 sidor färdig text, säger hon.

7. Läs av "författarens" karaktär under intervjuerna

Det jag själv hade trott skulle vara en av de svåraste sakerna med att spökskriva är att hitta rätt ton. Helst ska den ju framhäva "författarens" karaktär och röst. Men detta är inte något Jenny egentligen tänker så mycket på. Det faller sig ofta naturligt. I och med att hon träffar de flesta "författare" veckovis, eller i alla fall intervjuar dem via Skype, så kan hon läsa av hur de är och lyssna på hur de pratar. Och i och med att hon lajvtranskriberar intervjuerna får hon stommen till sin text helt skriven med "författarens" röst. Sen finns det kunder hon aldrig har pratat med, utan bara mejlat med. Då blir det lite svårare, säger hon.

8. Spegla "författarens" bild av sig själv

När Jenny pratar med sina "författare" skapar hon en egen bild i huvudet av vilka de är. Ibland hittar hon tydliga karaktärsdrag som hon tycker är utmärkande. Men den bilden hon har stämmer inte alltid överens med den bilden författaren själv har. Hon berättar om en kvinna hon skrev för som hade ett sätt att gå, som gjorde att klackarna klickade mot marken på ett speciellt sätt. Hon tyckte det var utmärkande och fångade kvinnans karaktär på ett bra sätt, så hon beskrev kvinnan med tydligt klickande klackar i sin text. Men när kvinnan själv läste det kände hon inte alls igen sig. Det var inte hennes bild, det var min bild, säger Jenny, som slutligen redigerade bort den. Det var en svår kompromiss att göra, eftersom den kändes så rätt. Men i grund och botten är det "författarens" berättelse som ska berättas, inte spökskrivarens.

9. Använd inte din fantasi

Om du skriver en biografi – framförallt någon annans – ska du skriva den berättelse som är. Visst kan du brodera ut händelserna, och i vissa fall vinkla, förmörka eller försköna. Men du ska inte hitta på några händelser, eller bestämma vad som ska berättas. När Jenny skriver är hon noga med att "författaren" själv fattar sina beslut om vad som ska berättas. Om jag ber dem skriva något som inte är deras eget beslut, så blir det inte bra, säger hon, och lägger till: Lyssna och ställ följdfrågor, det kommer man skitlångt med. Det är dessutom mycket mer tidskrävande att hitta på "författarens" berättelse. Jenny har fått förfrågningar från "författare" som vill att hon ska skriva en roman i Stig Larsson-stil åt dem. Men till skillnad från att skriva biografier utifrån någon annans berättelse, som i regel handlar om ett till ett och ett halvt år att skriva, skulle ett sånt projekt ta flera år.

Jag vill läsa en tidigare text