Oj! Det är nog bästa att du dubbelkollar din mejladress.
Nyaste färsk!
Foto: Henric Lindsten

Så skapar du sympatiska karaktärer och slaktar dem på löpande band

9 lärdomar om att skriva skräckromaner från Mats Strandberg

Mats Strandberg debuterade 2006 med chick-lit-romanen Jaktsäsong men fick sitt stora genombrott 2011 med Engelsforstrilogin (Cirkeln, Eld och Nyckeln) som han skrev med Sara Bergmark Elfgren. 2015 gav han sig in i skräckgenren med boken Färjan och är nu aktuell med Hemmet. Vi ses för att prata om att skriva romaner i allmänhet och skräck i synnerhet. Det här är vad jag lärde mig.
Spoilervarning!
Den här texten innehåller aningens mer detaljer än bokbaksidan till Färjan, så om du vill läsa boken (gört!) så gör det gärna först.

1. Utgå från en plats

Färjan utspelar sig på en finlandsfärja och Hemmet på ett demensboende. Precis som titlarna antyder är kärnan i bägge idéerna just miljön. Med Färjan lockades jag av att det var en plats som alla har en relation till och som man kan fylla med karaktärer, säger Mats. En annan fördel med en färja är att den håller till mitt ute på vattnet, avskärmad från civilisationen och utan mobilnät. När du skriver skräck måste du nämligen motivera för läsaren varför någon som är rädd för sitt liv inte bara tar sig därifrån eller ringer på hjälp. Med en finlandsfärja är det självförklarande. Utöver de fysiska egenskaperna har varje miljö också sina sociala förutsättningar. En finlandsfärja fylls varje dag med nya personer som vill fly vardagen på ett eller annat sätt. Det finns kompisgäng som vill festa, det finns familjer som vill umgås, det finns de ensamma som letar efter en partner. Därtill finns personalen, som står ut med detta varje dag. Ett demensboende har en helt annan typ av personligheter, men med minst lika mycket skräckpotential. Personalen som gör sitt bästa för att hjälpa till, de gamla och dementa som ingen tror på. Med miljön bestämd så har resten av idén känts självklar på en gång, säger Mats.

Förstärkaren för mobilsignaler har slagits ut, radion är förstörd, satelliter går inte att kontakta, DCS och VHF har saboterats, till och med i livgåtarna och livflottarna. De har inte en chans att larma till land.

2. Gör din egen version av ett befintligt koncept

Den andra huvudingrediensen i Färjan är monstren. Mats första tanke var att det skulle vara en zombieinvasion på båten – en finlandsfärja-version av The Walking Dead. Eftersom tidsramen på en finlandskryssning är 24 timmar var det bra med något som kunde sprida sig fort. Samtidigt är det tacksamt att använda ett befintligt koncept, där läsaren redan förstår ungefär hur monstren funkar. Men han ville också att det skulle finnas en plan bakom ondskan, och eftersom zombier sällan är intelligenta bytte han till vampyrer. Även om det var något som satt långt inne. Det har varit mycket vampyrer i populärkulturen senaste tiden, och Mats tyckte att de blodtörstiga och odödliga monstren hade blivit uttjatade. Men sen kom han på att han kunde dra nytta av den överanvända bilden av vampyrer som fanns – genom att vända på den. Hans idé var att vampyrerna själva kunde vara trötta på hela vampyrhysterin, med vackra, eviga tonåringar. Det här gav vampyrerna i romanen komplexitet och djup, och för en av vampyrerna blev avskyn för dem romantiserade bilden av vampyrer till och med en drivkraft. Han blev en vit, kränkt vampyr, säger Mats. Och med den insikten kom många personlighetsdrag och känslor på köpet.

3. Definiera din egen mytologi

För att ge vampyrerna i Färjan en djupare berättelse – och göra vampyrkonceptet mer eget – skapade Mats en egen mytologi för dem. Läsaren får bara veta bitar av det här, som att vampyrerna tillhör någon sorts kult och att det finns några som kallas för "De gamla". Mats däremot har en klar bild av hur kulten funkar och hur De gamla ser ut. Jag vet ganska noga, för det har att göra med vad som står på spel för vampyrerna, säger Mats. Läsaren behöver bara veta att det finns några de står till svars för, de behöver inte veta vilka och varför eller hur det går till.

De gamla varnade henne, sade att han var för ung för att förvandlas. Att han skulle glömma hur det är att vara människa. Hon var döv för deras varningar. När hon insåg att hon borde ha lyssnat på dem var det redan för sent. Nu måste hon betala priset.

4. Bygg berättelsen kring karaktärerna

Miljön och monstren sätter en tydlig premiss för Färjan. Men berättelsen – eller berättelserna – handlar om karaktärerna. Romanen gestaltas ur cirka tio olika perspektiv, där vissa karaktärer får fler kapitel, andra färre. Var och en av dem har sin egen historia. De har sina egna anledningar till varför hamnade på den där färjan och sina egna karaktärsutvecklingar under resans gång. Vi får höra deras bakgrunder, deras bryderier och deras drömmar. Till en början är det som parallella noveller. Om det inte vore för vampyrerna skulle det kunna vara en alldeles utmärkt roman i dramagenren. Det här bygger upp läsarens sympatier för karaktärerna – människorna såväl som vampyrerna. Och när helvetet väl bryter lös känner läsaren starkare för karaktärerna, och förstår deras val när drivkrafterna ställs på sin spets i kaoset.

Hon hade druckit ett glas rioja för mycket och bestämt sig för att hon fått nog. Hon drack ett glas till och bestämde sig för att göra något åt det. Fånga dagen. Fånga äventyret. Ja, någon gång kanske hon kan skratta åt det. Men Marianne tvivlar. Det är svårt att skratta åt sig själv när man inte har någon att skratta med.

5. Umgås med dina karaktärer

Eftersom berättelsen bygger så mycket på karaktärerna lägger Mats mycket tid på att lära känna dem. För att göra det "umgås" han med dem. Det innebär att han försöker föreställa sig hur de är som personer, inte bara när det kommer till romanen, utan snarare hur de är när de är hemma och stänger dörren om sig. Vad tänker de på? Vad drömmer de om? Hur pratar de? Vad gillar de för mat och böcker och musik? Ibland gör Mats Spotify-listor för de olika personerna. Men framför allt försöker han förstå vilka vilka drivkrafter och egenskaper de har. De ska ha egenskaper som skaver lite grann, säger Mats. De ska vara lite irriterande men också lätta att hålla på, och om två karaktärer hamnar i bråk ska man kunna förstå bägge sidor.

6. Gör det kroppsligt

Inom filmens värld finns en teori om att skräck är en så kallad "kroppsgenre" (tillsammans med melodram och porr). Det innebär att filmen har som ambition att skapa en fysisk reaktion hos tittaren. Jag tycker den stämmer väldigt bra, säger Mats, som har tagit fasta på det här i sin litteratur. För hans del handlar det om att jobba mycket med att gestalta karaktärernas sinnesintryck. Vad känner de i sin kropp och på sin hud? Vad känner de för lukter och smaker? Alla tycker inte att spindlar är skrämmande, men genom att beskriva karaktärernas obehag på ett fysiskt sätt så blir de obehagliga för vilken läsare som helst. En annan sak som utmärker kroppsgenren är kroppsvätskor. I skräck är det först och främst blod. I Färjan har Mats dessutom lyckats kombinera blodet, smaken och smärtan med en av de vanligaste mardrömmarna som finns, nämligen att tappa tänderna. Den återkommande beskrivningen av hur de vassa gaddarna tränger ut de mänskliga tänderna ur nyblivna vampyrers tandkött är ett perfekt utnyttjande av kroppsgenren. Men här är det också värt att hissa en varningsflagga. Eftersom kroppsgenrer är överbelamrade av fysiska beskrivningar är det lätt att hamna i klyschträsket. Det finns ett begränsat antal sätt man kan skriva hur hjärtat slår, säger Mats, och många av dem är redan överanvända. Så glöm inte att slå på klichédetektorn när du redigerar din text.

Det hotar att svämma över i munnen, trots att han sväljer och sväljer. Tungspetsen far över tandköttet, känner de jämna raderna av djupa hål. Han suger hårdare. Diar ut blodet. Något vasst i ett av hålen skär upp ett djupt sår i tungspetsen. En flisa bara, resterna av en tand? Nej, det vassa rör sig. Tränger fram. Och nu känner han det på fler ställen. Nya tänder, som ersätter de gamla.
Apropå skräckgenren
När vi är inne på teoridelen av skräckgenren nämner Mats att det finns tre olika undergenrer: "disgust", "horror" och "terror". Det här är en uppdelning som även skräckmästaren Steven King nämner. Han beskriver "disgust" – eller "the gross-out" – som det splattriga, när ett halshugget huvud studsar ner för trapporna och stänker blod, "horror" som det onaturliga, med jättespindlar och levande döda, och "terror" som det psykologiska, som när du känner och hör någon bakom dig, men när du vänder dig är det ingen där. När Mats skrev Färjan bestämde han inte på förhand att det skulle vara någon specifik undergenre. Med facit i hand lutar det åt horror, med inslag av disgust och terror i olika scener.

7. Håll igen tempot

Det dröjer länge i Färjan innan något hemskt egentligen händer. Vampyrerna finns med från början, men bara som mystiska figurer i periferin. Men det gör det inte mindre läskigt. Snarare tvärtom. Eftersom man vet att det är en skräckhistoria hänger det över en, säger Mats. Och ju mer läsaren lär känna karaktärerna, desto jobbigare blir vetskapen av att de kommer utsättas för blodtörstiga monster utan någonstans att fly. Lugnet och det vardagliga laddar upp spänningen. Därför är det viktigt att även behålla de stillsamma bitarna även när kaoset inträffar. När vampyrerna sprider sig som en epidemi på färjan, och hundratals varelser suktar efter blod, ser Mats till att hans karaktärer hittar små luckor i berättelsen där både de och läsaren hinner andas ut. Förutom att det är bra för tempot ger det tillfälle att fördjupa karaktärerna ännu mer, vilket förstärker läsarens sympatier med dem, som i sin tur gör läsningen mer nagelbitande när kaoset väl kommer ikapp dem igen.

8. Acceptera att berättelsen är vad den är

Från början trodde Mats att Färjan skulle handla om hur människorna på en båt löser en eskalerande vampyrepidemi. Men ju mer han lärde känna karaktärerna, desto mer förstod han att det inte gick. De var vanliga människor, inte superhjältar. Han kunde inte kräva av dem att de skulle övermanna hundratals odödliga monster på ett trovärdigt sätt. Det var en fix idé som var skitsvår att släppa, säger Mats. Ett tag trodde han att han inte skulle kunna få ihop berättelsen. Men sen valde han istället att utgå från det scenario han hade byggt upp. Vad skulle faktiskt hända med människorna på en färja under en vampyrepidemi? Då insåg han att de aldrig skulle lösa problemet. Istället bytte han frågeställning från "hur ska de klara en vampyrepidemi?" till "vilka ska klara sig från en vampyrepidemi?". Med den frågeställningen blev det enklare att skriva igen, och karaktärerna kunde behålla sin trovärdighet.

9. Håll ordning med flera dokument

Med tiotals berättelser som sammanflätas krävs en viss struktur i processen. Förutom själva manuset har Mats ett antal olika dokument som han jobbar med: 1. En storyline med handlingen från början till slut. Här listar Mats berättelsens olika etapper utan att dela in dem i kapitel eller karaktärer. Från en början är det ganska löst skrivet med en början, en mitten och ett slut, men efter hand han skriver så uppdaterar han det löpande. Detta ger honom en bra översikt på hela berättelsen. 2. Ett dokument där han listar vilka händelser som finns under vilka kapitelrubriker, så att om han ändrar en bit av historien kan han enkelt se vilka kapitel som måste ses över. 3. Ett dokument som han kallar för "Alladin-asken". Där lägger han saker som han redigerar bort men som han ändå gillar. En liten ask med godsaker, helt enkelt, som kanske kan komma till användning senare. 4. Karaktärsbeskrivningarna. Här skriver han ner det han vaskar fram när han umgås med sina karaktärer. Dessutom skriver han ner vilken hytt de bor i, vad de har för kläder och andra saker som är specifika för deras resa. 5. Ett tack-dokument där han skriver ner alla som hjälper honom på ett eller annat sätt under hans arbete med boken.

Jag vill läsa en tidigare text