Oj! Det är nog bästa att du dubbelkollar din mejladress.
Nyaste färsk!
Foto: Fredrik Jalhed

Musikaliska missfoster ur ett bagage av droger

En text om att skriva låtar med Rasmus Arvidsson

Rasmus Arvidsson är halva kärnan av Avantgardet. 2016 debuterade de med För många dyra skor och döda ögon, och tidigare i år kom uppföljaren På östkusten intet nytt. Bägge albumen har blivit rosade av en nästan enig kritikerkår, till stor del för Rasmus texter. Eftersom jag sällar mig till hyllningskören frågade jag honom om han ville prata om dem. Det ville han.

Inte som vanligt

Den här artikeln blir lite annorlunda än jag brukar skriva dem. Jag skulle kunna försöka tvinga in den i en strukturerad lista av lärdomar, men det skulle kännas forcerat. För jag har nog inte träffat någon som är så ostrukturerad som Rasmus. Inte på ett dåligt sätt, tvärtom. Jag avundas honom.

Jag är en känslomänniska och väldigt intensiv, säger han. Jag kan inte sitta nio till fem som andra gör. Jag skriver när jag får inspiration. Alla låtar har jag skrivit på tio minuter.

Och sen är låten klar. Han redigerar den inte. Och hur skriver man en lista av lärdomar om det? 1: inspireras, 2: gör? Nej. Men det är så han jobbar. Med allt.

Hela Avantgardets väsen handlar om en tagning, rakt upp och ner, säger han. När vi tar pressbilder tar vi en bild, sen går vi vidare. I studion är det likadant. En tagning, sen är det klart. Hela replokalskänslan var anledningen till att alla började. Inget är planerat eller regisserat. När Daniel Gilbert kom med i bandet sa han: "Vad ska jag spela?" "Spela vad du vill, så länge du har kul", sa jag. Och det genomsyrar även mitt skrivande. Det ska vara lustfyllt och i stunden. Ju mer du försöker ändra i efterhand, desto sämre blir det.

En ryggsäck med tunga berättelser

Men låt mig ändå göra ett försök att skriva om hans skrivande. Och det går inte att göra utan att komma in på hans missbruk. Det är nästan uteslutande det texterna handlar om. Flera år av hans liv slukades av droger och han var nära att dö av en överdos. Numera tar han inget tyngre än kaffe och cigaretter, men åren av droger har blivit hans kreativa drivkraft.

När man är en före detta missbrukare så är det som att hela din tillvaro är full av Madeleine-kakor, säger han. Om du ser en plastbit på trottoaren får du direkt ett hugg i magen och känner att det skulle kunna vara kokain, inplastat. Allting blir väldigt närvarande och nära till minnesbanken. Och så går jag runt hela tiden. Att gå till fantasin för inspiration har aldrig intresserat mig. Det skulle nog vara svårare till och med.

Ganska tidigt i vårt samtal berättar han om när han insåg att han var missbrukare. Det var när han slutade bry sig om vad andra tyckte. När han satt på tunnelbanan i London, klädd i mjukisbyxor och öppnade en öl medan andra var på väg till jobbet. Han förklarar att när man tappar den sociala spärren, då finns inga spärrar kvar.

I ärlighetens namn

Det är en väldigt personlig sak att berätta för en helt främmande människa. ändå känns det inte konstigt. För i sina texter har han redan berättat om det mesta. Han använder studion som en katolik använder ett biktbås. Det han berättade var bara en fördjupning av låten Skakar på tåget från första albumet.

När jag sitter och skakar på tåget / Från Hackney Central till Liverpool Street / Å jag känner hatet från vagnen / Men orkar inte bry mig ett skit / För det var många undergroundstop sen / Jag tappade bort min värdighet / Med en rinnande näsa och kallsvett / Är det svårt att värna sin integritet

Jag står för etthundra procent av alla låtar jag gjort, säger han. Det gör det också enklare att göra intervjuer. Inget är tabu eftersom allting redan står på baksidan av skivan.

Hyllad och kritiserad

Rasmus har hyllats för sina utlämnande texter. Många tippar honom som vinnare av priset för Bästa låtskrivare vid nästa Grammis-gala. Men han har också fått en del kritik. Vissa kallar honom drogromantiker.

Det är för att de lyssnar med halva örat, säger han, och menar att kritikerna hänger upp sig på enstaka bitar av enstaka låtar, istället för att lyssna på skivan som en helhet (vi kommer tillbaka till det sen). "Som den här natten glöder" är kanske den låt som folk kan tänka sig är drogromantisk vid första lyssningen, och den är väl lite party och glad, men det är den absolut svartaste låten för mig, som gör absolut ondast att sjunga.

Ni kan knocka varandra / Men låt mig va / För denna kvällen är min egen / Med min ecstasy / Plockar ner påsen i min strumpa / När jag går förbi / Och ler mot vakten / Med en osäkert kaxig nick / Vart ligger toan / Jag vill se vad det var jag fick

Tummar inte på verkligheten

Han återkommer flera gånger till hur hans skrivande är sammanflätat med hans framträdanden. När han sjunger sina texter är det som att allting spelas upp för honom igen. Det är också därför han är noga med att återge allting precis som han upplevde det.

Mina texter är in absurbum verklighetstrogna, säger han. Jag skriver att jag låg i Mile End med en fotboll och en flaska strårom, det är inte för att det rimmar bättre, utan för att det var så. Jag hade inte behövt säga att min kompis heter Kasper, men nu heter han Kasper. Jag var skyldig min dealer tiotusen spänn, inte fem eller femton. Jag tror att de här små detaljerna gör helheten mer autentisk.

Musikaliska missfoster

Hans ovilja att tumma på verkligheten gör att texterna ibland tar underliga former. Den rimmar som sagt inte alltid, och passar inte ens med musiken ibland. Berättelsen är viktigast, och sen skarvar han in den bäst det går i musiken. Björn Olsson, som producerat Avantgardets skivor, har kallat låtarna för "musikaliska missfoster".

Det vanligaste är kanske att man har kortare texter och mer upprepningar, säger Rasmus. När jag skulle sjunga duett med Sarah från El Pero Del Mar, och hon skulle plugga texten, sa hon "Vad fan sysslar du med? Ingen skriver här många ord i en låttext." Men det är också en desperation, att jag har en lång historia och berätta.

Gränsar till det banala

Hans sätt att skriva är till stor del influerat av Lou Reed, som han tycker var banbrytande med att beskriva saker som de bara var. Vid ett tillfälle jämför Rasmus sina texter med diskbänksrealism, och säger att de egentligen är ganska banala. Ibland så banala att de är på gränsen till att bli platta, som "Thomas Ledin-texter"

Jag menar inte att hänga ut Thomas Ledin, men alla fattar vad jag menar om jag säger Thomas Ledin-texter, säger han. Det finns inget djup och inget bakomliggande, men det är ändå väldigt nära besläktat med det jag håller på dem. Det är en svår balansgång.

En oskuldsfull spännande tonårskick / Det finns ju alltid en väg ut / Flat cap, gazelles och kristallfylld blick / Näsbenet delat itu / Skulder till ryssar i Bethnal Green / Självmordsbrev till Storgatan

Jag undrar om det inte har att göra med ämnet han skildrar. Att med tyngre berättelser kanske det inte blir lika platt, även om de är banala. Att om Thomas Ledin hade sjungit om att kallsvettas när han tänder av, kanske det hade funkat bättre?

Om du vill nå ut brett, och ha en hit, så måste texten vara lika inbjudande som ackorden, säger han. Men ta till exempel Horsepundarpop på senaste skivan, som handlar om heroin och missbrukare. Den kan låta hur mycket Gyllene tider som helst i ljudbilden utan att bli för glattig. Däremot om texten också hade varit glattig så hade det inte funkat. Det handlar om att hitta det som irriterar och skaver, och att det blir en dynamik.

För jag har också legat på golvet / Letat tabletter bland dammråttor och piss / Tröttnat på det meningslösa våldet / Alla nätter på ensamhetens kvist / När varje dag har blivit en gata / Och du hittar ingen tröst / För jag vet att ju mera dom tjatar / Desto mindre når in i ditt bröst /

Anpassat för album

Förutom Lou Reed nämner Rasmus Håkan Hellström som inspiration till skrivandet. I övrigt nämner han inga fler artister. Däremot säger han att han influerats av film och romanberättandet i sitt sätt att skriva. Det är nu vi återkommer till skivan som helhet.

Varje låt Rasmus skriver är som ett kapitel i en roman. Det är inte en fristående berättelse, utan en del av något större. Till och med skivorna hänger ihop, berättar han, där första låten på andra skivan är en naturlig fortsättning av sista låten på första skivan. Och det här med att tänka i album, istället för låtar, är något han brinner starkt för.

Vad ska han skriva om / När allting är sagt / Blir det en skiva som / Ljuger om självförakt

Ska du visa mig en film du gillar så visar du mig inte bara tre minuter. Men så gör man med musik. Det är bara en låt i taget. Och det handlar mycket om hur artisterna jobbar och hur politiken förs i musik-Sverige. Det är Spotify och radio som styr. Och att då komma med ett helt album, det kräver mycket av lyssnaren, och jag tror inte man får ge vika på det där.

Att han är dedikerad till konsten att göra album går inte att ta miste på. Konvolutet till senaste albumet är specialgjort, delat i mitten med två dörrar som kan öppnas på framsidan, för att avtäcka en bild på Rasmus och andra delen av Avantgardet-duon, Patrik Åberg. Och texterna som står på insidan är ett hantverk i dubbel bemärkelse. Rasmus ville ha ett speciellt typsnitt, som visade sig sakna å, ä och ö. Alla prickar och ringar i omslaget har han ritat dit för hand.

Min alkoholfria drink / Smakar som hostmedicin / Jag är som Thorsten Flinck / Blandat med Lars Lerin / Jag minns 29 juli / Sommaren 2012 / Omgiven av heroin / Kan inget spela nån roll

När Jocke [Åhlund] och jag har jobbat i studion har vi sett det som en film, fortsätter han. Det finns en låt där jag hackar ut medicin och tabletter, en snortning, fotsteg. Små, små saker. Tanken är att du ska lyssna från första till sista spår.

Han har även tänkt att låt 1–5 ska hålla samman på ett speciellt sätt, för att därefter passa med en paus – eftersom du måste vända sida på en vinylskiva.

Det är en motståndsaktion mot det kommersiella enhetstänket, säger han. Jag tycker musiken förtjänar den respekten.

(Det efterkonstruerade) behovet av antagonister

Det finns en del saker som Rasmus tar tydlig ställning emot. Både i vårt samtal och i hans texter. Förutom kommersialiseringen av kulturen finns tydlig kritik mot Sverige, och den sociala välfärden. Och givetvis hatkärleken till drogerna. I ett sista försök att knäcka ut en lärdom av samtalet undrar jag om det är viktigt för hans skrivande med en antagonist.

Jag har ju missbrukat nästan hela mitt vuxna liv, säger han. Och som jag ser det är det inte svårt att hitta antagonister i det. Givetvis finns det något, när man sitter här och teoretiserar i efterhand, men det finns ingen plan med det.

Trodde du skulle finnas där för mig / Inte bara ditt amfetamin / Men det var jag som var naiv / Åh Sverige / Trodde du skulle finnas där för mig / Inte bara din benzodiazepine

När jag stänger av inspelningen har jag inte en enda vettig lärdom med mig. Däremot känner jag mig uppfylld av något annat. Rasmus ödmjuka karaktär och självutlämande berättelser har gett mig mig spontan vilja att omedelbart vika upp ett nytt blad i mitt anteckningsblock och skriva något fantastiskt om något banalt.

Med lite eftertanke inser jag att Rasmus i sluändan gav mig det enda verktyg han har för sitt skrivande: Inspiration.

Jag vill läsa en tidigare text