Oj! Det är nog bästa att du dubbelkollar din mejladress.

Så leker du fram fabler om barnens vardag

9 lärdomar om att skriva barnböcker från Stina Wirsén

Stina Wirsén är illustratör och barnboksförfattare. Genom åren har hon belönats med priser som Expressens Heffaklump och Elsa Beskow-plaketten, och skrivit och illustrerat dussintals böcker. Några av de populäraste är Vem-böckerna. Jag träffade Stina för att prata om hur hon skriver dem. Det här är vad jag lärde mig.

1. Låt barnen vara en del av processen

När man skriver för småbarn är det bra att ha barn omkring sig, säger Stina. De ger näring till skrivandet. De första två Vem-böckerna – Vem är arg och Vems byxor – skrev hon när hon var föräldraledig med sin ettåriga son. Han skulle just börja förskolan och temat i böckerna kretsar kring de saker som fanns i hans värld just då. Men sonen var inte bara förebild för själva berättelserna. Han var även med i själva skapelseprocessen. Vi pratade och ritade mycket tillsammans, och i vårt samtal dök de där böckerna upp, säger Stina.

2. Skildra vardagen

Vuxna har ofta en idé om att barnlitteratur ska vara fin och snäll, säger Stina. Men barnens liv är inte alltid som vuxna vill. Stina vill skildra barnens vardag ur deras perspektiv och visa livet som det är. Hon kallar Vem-böckerna för "vardagsrealism i fabelform". Och vardagen för barn är full av konflikter. Om saker, om mat, om att sova, om vänner. De här konflikterna är viktiga att skildra för Stina. Det är en viktig del av barns process att lära sig argumentera för sin sak, säger hon. Utöver de små konflikterna skildrar hon också livets större teman, som döden och mobbing. I Vem sover inte är det dessutom två som har sex. Även om det bara var tussiga fabeldjur under ett täcke drog det till sig en liten proteststorm. Men sånt är livet, och då är det så det ska skildras. Även språket i Vem-böckerna är till stor del skrivet ur ett barns perspektiv. På ett sätt barnsligt, fast ändå inte. Personligen tänker jag att det låter som orden från ett barn som inte kan läsa, utan tittar på bilderna och hittar på berättelsen. Det är enkelt och lekfullt, med en egen ton. Sannolikt är det en konsekvens av att hon gör barnen till en del av sin process. Det är spännande när de upptäckter språket, säger Stina, det finns en fantastisk poesi i det.

Nu leker alla. Och bygger. Och har så roligt… alla utom nalle. Men… vad gör nallen nu? Hon förstör!
– Dumma dumma nalle!
– Nu får du laga alltihopa.
Så säger alla till nallen.

3. Utmana stereotyperna

I sin ambition att skildra vardagen som den är vill Stina bryta upp och tänja på de klichéer som ofta finns i litteraturen. Är det någonstans stereotyperna har hållit sig kvar så är det i barnböckerna, säger Stina. Det är ofta en som är ond och en som är god. Tjejer gör tjejsaker och killar gör killsaker. Karaktärer med glasögon är smarta och karaktärer som är klumpiga är korkade. Men så är det ju inte på riktigt. I Stinas böcker finns det inga goda och onda. Och karaktärernas attribut styr inte deras personlighet. Visst lägger kaninen öronen bakåt när den blir rädd, men bara för att det är en kanin behöver det inte vara en rädd karaktär. Och framförallt görs det inte tjejsaker eller killsaker. Just genusdebatten är något som engagerar Stina. Hon reflekterar mycket över vilka kön olika karaktärer ska ha. Om de ens ska ha något kön. En av figurerna har två mammor. Då måste de givetvis vara kvinnor. Och i en bok ville Stina beskriva hur två systrar kan vara lika men ändå olika. Då måste också bägge vara tjejer. Men om det inte är viktigt för berättelsens handling får de inget kön alls. De flesta figurerna är ritade så att det kan vara upp till läsaren om det är en tjej eller kille. När det gjordes film av böckerna valde Stina att inte berätta för animatörerna om vilka kön de olika karaktärerna hade. Ibland glömmer hon till och med själv bort vad hennes karaktärer är för kön. Man måste förstå att man påverkar barn med sin litteratur, säger Stina, och då måste man också förstå att man har ett ansvar.

Ser du vilka som går där? Det är ju kanins mammor! Som är pensionärer nu. De har slutat jobba.

4. Håll slutet hoppfullt

I sin strävan efter det verkliga har Stina sällan någon sensmoral i sina böcker. Ibland lönar det sig inte att vara snäll och god, även om det vore fint om det var så. Däremot är hon noga med att slutet på varje bok ska vara hoppfullt. Barn tycker precis som vuxna att det är jobbigt att lämnas i något icke-land eller något som inte är löst, säger hon. Men hon är noga med att det inte ska kännas präktigt. Det måste kännas sant.

5. Lek fram berättelsen

Varje bok Stina skriver kommer till på olika sätt. Ibland kommer texten först, ibland illustrationerna. Ibland börjar det med en titel. Och när hon väl satt igång snubblar hon sig mellan ord och bild för hitta berättelsen. Det är inte mycket till process, erkänner hon, men det är så hon jobbar. Berättelsen måste lekas fram. Ibland – som med de första Vem-böckerna – genom fysisk lek med ett barn. Ibland bara med sina egna tankar och pennor. Genom leken blir inte bara jobbet roligare, även resultatet blir bättre. Om man inte har kul själv så märks det i både berättelsen och bilderna, säger Stina.

6. Skissa aldrig

Av ovanstående anledning – att ens glädje märks i boken – använder sig Stina aldrig av skisser. När hon tecknar till sina böcker gör hon alltid färdiga illustrationer från början. Det är ett tidskrävande jobb att göra ut varje illustration innan hon ens vet om hon ska använda sig av den eller inte. Men problemet med att skissa först och göra original senare är att originalen alltid blir tråkigare. De saknar den där "undrande" känslan som finns i skisserna. När hon gör illustrationen direkt behåller den spontaniteten och lekfullheten. Den syns i linjerna.

7. Ha många bollar (eller pennor) i luften

Samtidigt som Stina gör sina böcker gör hon andra saker. Reklamprojekt, illustrationer till DN, andra böcker. Det kan låta jobbigt, att inte kunna fokusera på en sak i taget, men för Stina är det en fördel. Genom arbetet med en sak får hon idéer till en annan. Och eftersom hennes process är lustdriven hade det aldrig gått att sätta sig ner och skriva en bok från A till Ö. De olika jobben ger kreativ näring åt varandra och Stina är övertygad om att hon skulle göra tråkigare grejer om hon bara gjorde en sak i taget.

8. Skriv för två läsare

En barnbok har alltid två läsare: En vuxen (eller ett större barn) och ett mindre barn. För Stina är det viktigt att bägge har roligt. Det blir en kulturupplevelse som man har tillsammans med sina barn, säger hon. Därför är det alltid en avvägning av att göra en berättelse tillräckligt komplex och händelserik för en vuxen, men enkel nog för ett barn. För att få hjälp med det här har hon sina testläsare. Ofta sin egen familj. Men här återkommer också lusten och lekfullheten som en efterklok domare. Om det har känts roligt under processen, så är det också större chans att boken är rolig, både för stora och små.

Nu är boken slut. Det är dags att sova. Så tycker stora.
Nej, det är fel! Boken börjar bara om. Så tycker lilla.

9. Låt karaktärerna utvecklas med dig själv

Ett tag trodde Stina att hon var färdig med Vem-böckerna. Hon kände att hon hade berättat det som fanns att berätta om de fem Vem-kompisarna. Samtidigt längtade hon efter dem och saknade Vem-välden. Då tipsade hennes syster om att de kunde bli vuxna. Det visade sig vara en strålande idé. Dels gjorde det att hon fick fler berättelser att berätta. Med Vem-figurerna i vuxenvärlden kan de göra vuxensaker. De kan få barn och deras föräldrar blir plötsligt mor- och farföräldrar. Hon kan därmed skildra tre generationer. På så sätt följer berättelserna också Stinas egen utveckling. Hennes egna barn vuxit upp och flyttat ut, och hennes kompisar börjar få barnbarn. I de här berättelserna som är så vardagsnära är det en tillgång att ha det som händer nära inpå, säger hon.

Fågel, Kanin och Nallegrisen, som också var små förut… har blivit stora nu. Stora och vuxna, med hår under armarna och egna mobiltelefoner och plånböcker. Några har fått barn och några har körkort…
Jag vill läsa en färskare text
Jag vill läsa en tidigare text